Sommarens final- Sandsjöbackaleden

by Louise | Aug 11, 2017 | Löpning, Träning

Förälskade mig i naturen och löpningen i Sandsjöbacka för sisådär 4 månader sen. På halvt skoj och allvar sa jag till min vän;
-Ska vi springa ALLA slingor i hela Sandsöbacka i sommar? Sen var jag fast…

Jag tillhör kategorin av människor som gärna sätter upp mål, utmaningar och vill ha en tydlig riktning när jag gör någonting. Övar på att ta bort krav, tid, press och resultattänket. Ogillar när det blir enformigt och när spänningen börjar försvinna. Det absolut bästa jag gjort i sommar handlar om en mix av just detta..  Att springa alla slingor i hela Sandsjöbacka naturreservat. Vilket äventyr, vilken storslagen miljö, vilka möten med underbara människor jag fått vara med om och för att inte tala om vilken grym träning jag fått.

Det är nästan omöjligt att summera alla rundor i text då ingen slinga är det andra lik. Allt från enorma ljunghedar och klipphällar där man både kan springa snabbt men även partier som är branta och mer tekniskt svåra till tät frodig grönskande skog. I Sandsjöbacka finns det flera sjöar och många bäckar och små tjärnar som man passerar. Beroende på vädret är det ibland mycket lera men för det mesta kan man springa överallt. Vår finalrunda som vi haft som mål efter alla slingorna var avbockade var Sandsjöbackaleden. En 2,2 mil lång led genom hela reservatet som sträcker sig från Kyrkbyn-Dala i söder till Sisjön i norr. Herre gud vilken utmaning vi fick…

I onsdags hade jag och min vän Lotta bestämt att dagen var kommen. Innan jobb och vardagspussel skulle dra igång på allvar hade vi chansen att lägga en förmiddag ute i skogen. 8.30 hämtade vi upp Lotta. Vi fick skjuts ner till Kyrkbyn-Dala som vi utgått från några gånger tidigare. Regnet fullkomligt öste ner och efter en obligatorisk “nervöskiss” i skogskanten satte vi igång klockorna.

Första partiet visste vi sen tidigare att det var extremt svårsprunget. Massor av steniga passager och branta backar upp och ner. Eftersom regnet fortsatte falla så fick vi ta det väldigt försiktigt för att inte halka. Utan våra trailskor med bra grepp hade vi nog inte ens tagit oss fram skulle ja gissa.

Efter ca 20 minuter var vi helt genomblöta i såväl skor som kläder, vi hade bara kommit 2 km och då började vi undra hur vi skulle fixa 2 mil till i det här vädret och terrängen. MEN, tack och lov så var vi båda lika taggade på vårt äventyr och försökte hitta alla positiva tankar vi kunde för att motivera oss. Det som inte dödar det härdar säger man ju faktiskt.

Efter ett tag blev det liiite enklare och vi kunde så sakta börja springa lite mer konsekvent. På himlen såg vi lite mer ljusa moln och hoppet om solsken började gro. Men oj vad fel vi hade. Leran blev inte mindre och det kraftiga regnet höll i sig. Efter ett kort vattenstopp så lyckades jag stoppa min klocka som irriterande nog låg i pausläge i 2 kilometer. Fy bubblan vad störigt när man väl ska springa finalen och så missar man att starta igång den. Trots den tekniska missen så tog vi oss framåt ;o)

Efter ca 5 km och ett obefintligt förtroende för SMHI som visat uppehåll så struntade vi faktiskt i både lerpölar och vatten och sprang rakt igenom istället. Någon stans där steg jag snett på en sten och fick ganska ont i min hälsena. Men jag kände att det blev inte värre och det var inte en sån kraftig stukning att jag behövde stanna och linda foten…så vi lunkade vidare.

När vi kommit till gränsen mellan Halland och Västra Götaland vid Spårhagavägen så började det mullra. Åska på ingång och fortsatta skyar…Här började vi vackla. Ett perfekt stopp med parkering och enkelt att bli upphämtade. Men nej, vi kollade kartan vi hade med oss och bestämde oss för att springa vidare och i så fall avbryta vid nästa parkering strax innan Årekärr. Tack och lov så mullrade det bara tre gånger sen försvann åskan.

När vi sprungit ca hälften så tog vi några minuters paus för att fylla på med bränsle i form av varsin proteinbar och mer vätska. Vi båda hade med oss vanligt vatten plus energidryck för att kunna fylla på med snabba kolhydrater längs vägen. Vi var nu redo för att fortsätta…

När vi nått området runt Årekärr så började regnet äntligen att ge med sig. Vi var sen länge dyblöta men höll oss varma då vi sprang och aldrig hann bli nerkylda. Vi närmade oss en plats som vi för några veckor sen blivit jagade av en jättestor hund. Nervöst sprang vi på tassade steg förbi stallet och bondgården som den kommit utspringande ifrån. Phuuuu, vi kunde andas ut och konstaterade att vi klarade oss den här gången. Vid det här laget så började vi lämna området runt Årekärr och ta oss längre norr ut längs det avspärrade militära skjutområdet. Benen höll fortfarande men i backarna var det riktigt tufft, det fanns inte mycket energi kvar. I de brantare backarna fick vi gå upp. Samtidigt fick vi ny kraft av att springa på okänd mark som vi inte varit vid tidigare. Tänk vad mycket vi påverkas av tankens kraft.

Helt plötsligt ser vi en sjö växa fram mellan träden. Vi trodde första att det var Sisjön, men då klockan “bara” visade 17 km så insåg vi att det var fel. Aj då, inte framme riktigt ännu. Nu var dock den slingriga och leriga skogsstigen utbytt till en smal grusväg. Man kunde slappna av i huvudet och koncentrationen lite grann och enbart fokusera på att mata på med stegen. Vid 20 km så hade vi ont  lite överallt, men framförallt i tår, knän och höft…ghaaa. Nu var det ren vilja som gällde. Inte långt därefter så kom vi ram till Sisjön. Så härligt!!!

Vi tog oss runt halva sjön bort mot parkeringen och en liten bit till. När klockan passerat 2,2 mil så stannade vi och kände både lättnad, glädje och tacksamhet. Så grymt häftig känsla och så underbart att nå det där målet som vi satte upp några månader tidigare när vi sprang första slingan på ca 5 km. Efter en stunds väntan blev vi upphämtade och hela bilen immade igen på några minuter. Duschen och middagen som väntade hemma var ljuvlig kan jag lova. Nu två dagar senare så har jag ganska mycket träningsvärk men börjar sakta få tillbaka kraften i benen.

Att springa trail eller skogslöpning har verkligen gett mig en helt ny dimension på löpningen. Varje träningspass har liksom fyllts av nya intryck och upplevelser. Ingen runda är den andra lik och klockan på armen har mest hjälpt mig hitta hem eller gett mig svar på hur långt jag sprungit. Inget jag lagt någon djupare värdering i utan mer bara information. Hoppas att ni är fler som vågar ge er ut i terrängen och faktiskt lämna asfalten, det är såååå värt det!

Kram Sara