Slutrapport från Niclas!

NiclasH
Hej, Niclas här.
Dags för slutrapport!

Hur har det gått? Hur jag känner mig nu? Hur jag tänker framöver med det jag lärt mig?

3 månader och närmare 50 träningspass….Det har varit en kul, inspirerande och lärorik tid med Sara. Jag har nått mina mål med råge. Jag känner mig glad och tacksam för min tid med Vetenskapshälsan. Men visst har jag fått kämpa och jag har lagt ned mycket tid och energi.

Mitt mål med träningen var ju att få ny inspiration och att trigga en mer långsiktig approach, “en professionell kick i baken mot ett mer hälsosamt liv”. Jag ville ju även kämpa bort några kilo och centimeter. Alla dessa mål har uppfyllts. Givetvis har jag under perioden haft mina “ups & downs”. Vissa dagar jag med energi och kraft sett fram emot träningspasset, medan andra dagar varit tunga och stelhet har framtvingat kreativa lösningar att komma ur sängen på morgonen…

Nu framöver är ju förhoppningen att jag kan fortsätta mitt mer hälsosamma leverne på egen hand. Att fortsätta ligga i med träning och ha koll på vad jag stoppar i mig. Att vara lite med försiktig med den “vita maten”. Att försöka arbeta in rutinen med mellanmål. Att försöka hålla balansen så att blodsockret faller tungt samtidigt som jag blir sådär vrålhungrig. Att nu i semestertider försöka att hålla min nya matchvikt – för mig har alltid sommarperioden tidigare gett några extra kilon, jag antar att jag inte är ensam om det.

Hela familjen har precis kommit hem från en resa till Mallorca. Nästan varje morgon gav jag mig ut på en löprunda, följt av en simtur i Medelhavet och ett besök till det lokala bageriet. En härlig morgonrutin som jag uppskattade enormt. Så det finns viss förhoppning att även den rutinen ska finnas med resten av sommaren…När jag reflekterar vidare kring min träning känner jag även att jag förutom löpning och styrka måste hitta ett bra sätt att träna rörlighet. Yoga har jag testat på ett 15-tal gånger tidigare men mitt riktiga intresse har inte vaknat. Men någonting måste jag hitta på…stretching hart aldrig varit i fokus, en synd som nu satt sina spår.

Att träna frekvent kräver ju också planering. Att få in det i familjekalendern är en utmaning. Min fru Tina, vill ju också ha sin tid till träning. Vi har tillsammans bestämt att träningen måste in i vår gemensamma planering. Ja…så tänker jag i korta drag. Kul att ni läst min text och hängt med mig på min resa. Jag kommer att sakna Saras påhejande och positiva kommentarer i mailen och på telefon.

Till hösten planerar jag att vara med Sara igen, då är min tanke att få in mer sociala aspekter på löpandet. En löpargrupp får det bli. Min löpteknik har under Saras vakande öga blivit bättre, men jag måste arbeta mer på steg och hållning för att löpa och må ännu bättre.

Vi ses!
Niclas Hermansson

Jag klarade det, medaljen är min!!!

Läs och inspireras av vår fantastiskt modiga vetenskapshälsoresenär Jennie som har blivit coachad av Sara Brodén under våren. Läs gärna hennes tidigare text om hur allt började…den hittar ni här.

image1
Jag klarade det, medaljen är min!!!

Det var oundvikligt den stora dagen närmade sig, den som hade varit så avlägsen hela tiden…skulle jag verkligen springa Göteborgsvarvet?
Sara hade lagt upp ett par tuffa veckor innan för att få mig så förberedd det bara gick. Jag körde järnet och kände mig stark, jag var peppad och såg fram emot den stora folkfesten!
Men någonstans i bakhuvudet hade jag ändå med mig att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet, att jag inte skulle klara av det, jag hade ju aldrig sprungit den distansen….mitt mantra blev ”funkar det inte får du gå, det är okej”.

De sista dagarna skulle jag bara vila för att vara riktigt sugen när lördagen kom. Hur förbereder man sig annars? Vad behöver jag om jag tappar modet, vad skulle peppa mig? Jag sparade ett par podavsnitt av favoritpoddarna och min syster anmälde sig att peppa mig live genom telefonlurarna och jag skulle slokna….det kändes tryggt.

Sen är det ju det där med maten, både innan, under och efter. Det här var kanske min största farhåga, eftersom jag har haft lite problem med mina glykogendepåer innan. Skulle dom ta slut under loppet skulle jag antagligen vara tvungen att bryta. Det blev några goda (kaloririka) pastarätter dagarna innan och lite extra mellanmål för att vara vältankad inför loppet. Jag köpte även en gel av samma märke som sportdrycken dom serverar för att ha med mig samt lite russin att ta till.

Min längsta löparrunda hittills!

Lördagen kom och det vara bra att klä på sig de skönaste löparkläderna jag hade och använda samma skor jag redan har sprungit några mil i nu och sen ge sig i väg till Slottskogen. Mannen var också med! Det var varmt på morgonen men temperaturen sjönk lagom till start och det kändes bra.
Så kom nedräkningen och vår startgrupp var i väg, jag hade gett mig i väg på min längsta löparrunda hittills!
Om jag så här i efterhand skulle beskriva min upplevelse med två ord skulle det bli ”så kul!!”. Det var så himla roligt, hela vägen från start till mål. Jag tror jag sprang med ett leende på läpparna nästan hela vägen. Vilket engagemang, folk hejade och klappade, spelade och sjöng. Det var band, DJ’s, dragspel, trummor….you name it!

Första halvmilen gick som en dans och jag bara njöt.

Hisingssidan som jag hade fruktat lite för var full med underhållning och vägarna var kantade med hejande folk…och där någonstans mitt på hade man helt plötsligt sprungit hälften. Då kände jag att det här kommer jag att klara, jag kommer ta mig i mål.
Här plockade de rutinerade löparna också upp sin gel ur magväskan…aha tänkte jag, det är tydligen nu man skall ta den, så jag gjorde naturligtvis detsamma. Det var sött som sirap men gav mig säkert lite extra energi. Jag drack också på alla vätskestationerna, varannan vatten, varannan sportdryck.
Nu blev Avenyn och svampstationen det jag hade i sikte. Det var väldigt mycket folk och löparna började nu se lite trötta ut. Väl i svamphavet blev jag så distraherad av att trampa på alla svamparna att jag plötsligt inte visste vad jag skulle göra med svampen någon hade stuckit i handen på mig, den hamnade på marken och jag sprang jag vidare.

Funderade på om jag hade några tånaglar kvar

På Vasagatan kändes det ändå som att man sprang hemåt och man kunde faktiskt föreställa sig målgången. Men nu började det göra rejält ont i underkroppen, lår, vader, fötter, jag började fundera på om jag hade några tånaglar kvar….men nu var jag nära!
Visst var det jobbigt men jag tog det lugnt, sprang hela vägen och fick till slut min medalj runt halsen, 2.28 blev sluttiden.

Ps. Det är var inte mitt sista Göteborgsvarv : )
/Jennie

Löpcoachning- 5 fördelar!

Idag ska ni få läsa om vad Niclas tycker om att bli coachad av Vetenskapshälsans löpcoach Sara Brodén. Han har efter bara 1,5 månad upplevt många positiva förändringar och fördelar med tjänsten. Niclas tränar i dagsläget både styrketräning på gym efter Saras upplägg med löpstyrka samt springer 3 varierade pass per vecka. Vi är otroligt glada för alla fina ord och rekommendationer vi får från alla klienter samt alla fantastiska resultat vi får vara en del utav. TACK <3
funtraining
+ Saras coachning fungerar.
Vetskapen att det finns någon med kunskap som bevakar mig och följer min utveckling gör att jag verkligen ger mig ut i spåret/in på gymmet. Det är svårare att strunta i passet, helt enkelt. Saras kommentarer som dyker upp då och då är också välkomna.
+ Träningen ger resultat.
Träningen och resultaten går lite upp och ned kortsiktigt, men sett över tid kommer resultaten. Jag känner mig starkare, piggare, lättare, ja…generellt mer fräsch. Det gör att jag känner att det finns en chans till att jag även fortsätter med träningen / kosten även efter min tre-månadersperiod.
+ Föränderliga pass gör träningen roligare.
Utan en coach blir det lätt att träningspassen ser likadana ut vecka efter vecka. I och med uppdragen jag serveras av Sara via webbportalen förändras, ger det en mer levande och rolig upplevelse.
+ Jag har förändrat min kost.
Jag har absolut inte ändrat alla mina matvanor, men små förändringar som gör att jag mår bättre innebär att jag antagligen över tid förändrar min konsumtion. Även familjen har hängt på lite grann och vissa saker har försvunnit ur kylskåpet.+ När du ska njuta, gör det till 100%.

Filosofin att när jag väl unnar mig något så gör jag det till 100% – ett bra tänk som Vetenskapshälsan förespråkar. När njutningen sker mer sällan känns det viktigare att satsa ordentligt på kvalitén.
/Niclas Hermansson

Niclas rapporterar om sin första tid i löparspåret!

NH-löpbild

Hej, Niclas här. Blogga? Ajdå, jag som tröttnat på Facebook / lägga ut mitt liv…Var bland de första svenskarna att hoppa på FB runt 2006, men sedan 7 månader har jag tagit en paus. Jag lovar – det är skönt att släppa taget.
Och nu ska berätta om mig själv igen, jag har liksom tröttnat på min egen röst…men OK nu kör vi.

Först ett TACK till min kompis Joakim Billing som tipsade mig om Vetenskapshälsans tävling. Jag satt och drack en god IPA-öl i USA när mailet från Sara Brodén klingade in och meddelade vinsten. Cheers!

“100% njutning eller 100% nyttigt”

För drygt två veckor sedan hade jag min första träff med Sara. Ett härligt energigivande möte fyllt av samtal, test och lite löpträning. En perfekt start. En av punkterna på agendan var genomgång av min matdagbok. Jag förstod att vissa ingrepp behövdes. Men, det var upp till mig om jag ville se en skillnad. Diggade Saras “100% njutning eller 100% nyttigt”, om du ska hänge dig, gör det maximalt – satsa på det bästa, annars lägg ned.

Ett par tröttsamma dagar följde när jag försökte tvinga bort stora delar av sockret. Lite huvudvärk och slapphet fick det väl vara värt tänkte jag. Speciellt påsk var svårt. Att försöka dra ned på godiset, påskmusten och “allt det vita” var tufft. Tacksam för att min familj klarade av mina tillfälliga humörsvängningar när jag var fullständigt angripen av extremt sockersug/koma.

En viktig del i Saras upplägg var att komma in i mellanmåls-tänket. Antar att många män (och kvinnor antar jag) liksom jag slarvar med det. Att duka fram keso, kvarg eller ägg med lite frukt kanske inte “passar in i upplägget” varje dag. Men jag arbetar på det. Att få in det på ett normalt sätt och att inte falla platt för tykningar. Känns viktigt att klara av det eftersom de gånger jag lyckats äta bra mellanmål så känns det bättre, man undviker att känna den tyngre hungerkänslan.

Av mina 46 år har jag haft nöjet att spendera 10 av dessa utomlands. Under de åren växte ett av mina stora intressen i livet fram. Mat.

Under mitt år i Italien, på Sicilien, lärde jag mig, bland annat, att älska korv, framförallt Salsiccia. Därför var Saras “nej till charken” tuff att ta in, vi får se hur det går när grillen dras igång. Kan ju inte köra “100% njutning” varje dag ;)

“Jag tränar för att må bra och att slappna av, inte för att pressa tider och bli frustrerad”

Sedan vi träffats har jag tränat efter Saras instruktioner, fyra gånger i veckan. Tre löppass och ett styrkepass. Instruktionerna fås via en webbportal. Passen är roliga, omväxlande och fungerar bra. Favoriten hittills är trailpasset där jag får springa fritt i skogen, utan tid eller prestation att tänka på.

Jag har nämligen svårt med prestationsfokuset. Jag tränar för att må bra och att slappna av, inte för att bli frustrerad. Det här med att delta i tävlingar och pressa tider passar inte mig alls. Möter så många i spåret som med stirrande blick och skrikande andhämtning mäter tid och prestation. Inte ens ett “hej” hinner de med eftersom de är så inne i sitt prestationsläge. Så går mina tankar.

Jag sprang mitt senaste halvmarathon i New York City 2012. Jag lovade mig själv att inte alls fokusera på tid, utan att försöka ta in omgivningen, le mot andra och bara njuta. Det lyckades. Hela vägen!
Speciellt njöt jag i det klassiska isbadet på hotellet. Fanns inte en isbit kvar i automaten när kidsen skulle ha is till läsken.

“Tidiga-morron-passet 05:00 bland bilarna i Paris funkade bra det med”

Trots frekvent resande under min första period har jag kämpat in träningspassen, så gott jag kunnat. Tidiga-morron-passet 05:00 bland bilarna i Paris funkade ju bra det med. Eller löpbandet i ett sunkigt rum i källaren gör ju också jobbet.

Nu, sen söndag kväll, har jag precis kommit hem från ett golfläger i Helsingborg med underbara juniorer. Då missade jag faktiskt två träningspass. Har inte berättat det för Sara än…kanske kontrar hon med två extra tortyrpass nästa vecka ;)

En sak är säker – vi ses i spåret!

/ Niclas