Konsten att hemestra

Konsten att hemestra

Hemester är just nu ett ord på allas läppar. Att hemestra innebär att man helt enkelt har semester i närheten av hemmet. Att det nu är populärare än någonsin tror jag beror på två saker, dels att vi har den varmaste sommaren på väldigt länge, samt att vi blir mer och mer miljömedvetna. Vem har behov av att åka till varma länder när vi just nu har allt vi kan önska oss av en sommar här hemma i Sverige? Om man dessutom kan spara lite på miljön blir det ju ännu bättre.

Själv tycker jag det är genialt, jag älskar att vara hemma och hitta på mysiga saker. Vi har i år valt att inte resa någonstans utan har ägnat semestern åt att bada, segla, cykla och SUPa.

IMG_5532

Börjar man bara fundera lite så finns det så otroligt mycket kul att hitta på precis runt hörnet.  Man kan göra dagsutflykter, hoppa på cykeln och upptäcka närområdet. Det finns massor runt omkring oss som dessutom är helt gratis, saker man oftast inte hinner med under resten av året.

IMG_5571

Något som inte blivit av i år men som jag hade velat hinna med är att åka på loppissafari. Att googla upp vilka loppisar som finns i närheten och åka på fyndjakt. Jag är väldigt svag för gammaldagsporslin, gärna med blommor på :-). Tror det får bli lite loppissafari någon helg framöver.

Kram Louise

 

 

Använder du mat som muta, tröst eller hot till dina barn?

Använder du mat som muta, tröst eller hot till dina barn?

 

Att som förälder använda mat som belöning, staff, muta eller tröst är ju väldigt behändigt. Räck upp en hand ni som aldrig gjort det. Jag har definitivt gjort det. Skulle jag säga annat så skulle jag ljuga.

“Sköt er nu så blir det glass sen”  Hur praktisk är inte den egentligen? När man verkligen måste få någonting gjort.

“Äter upp alla grönsaker, annars blir det ingen efterrätt”  Man gör det ju av välvilja för deras hälsa, eller hur?

“Ät upp din mat, annars får du gå till ditt rum”  Slänga mat vill man ju inte göra? De måste ju lära sig att det man tagit till sig äter man upp, visst är det så?

Dock vill jag nu att vi alla stannar upp lite, att vi lyfter blicken. Tittar lite framåt i tiden, inte bara just nu i stundens hetta, utan många år framåt. Att använda maten på detta sätt, vad tror du att det skapar för individer? Vad skapar det för beteenden?
Ett barn som lärt sig att mat är belöning, ett barn som lärt sig att mat kan vara ett sätt att straffa sig själv på, ett barn som blir tröstad med mat – vad tror du det barnet kommer använda maten som när hen blir vuxen? Rätt lätt att räkna ut, eller hur?

Det är som gjort för att skapa ett osunt förhållande till maten, i värsta fall någon typ av ätstörning.

Men hur ska jag då få mitt barn att äta grönsaker, sitta stilla vid bordet, sköta sig och äta upp? Jag säger inte att det är lätt, men att respektera barnet, att behandla barnet som en vuxen individ med mindre erfarenhet är mitt tips. Barn har exakt samma känslor som vi vuxna, de upplever förnedring och bestraffning på precis samma sätt som oss vuxna. Det enda som skiljer är mängden erfarenhet. Vår uppgift är att guida dem i livet. Måltiden är ju i många familjer det enda tillfället då alla i familjen hinner talas vid och uppdatera sig om dagen, måltiden i sig är ett sätt att lära sig att vara social och hur man ”uppför” sig. Barn härmar oss vuxna, speglar vårt beteende. Så att uppföra sig mot barnen så som man vill att barnen ska uppföra sig mot andra, är en väldigt bra början. Inte skulle du någonsin använda något av ovanstående hot mot en annan vuxen, eller hur? Så varför gör du det då mot ditt barn?

Det är bra att stanna upp och fundera lite tycker jag. Många saker gör man på ren rutin utan att ens reflektera varför man väljer att göra det. För även om det är en enkel väg att välja att använda maten som belöning, straff, muta eller tröst så måste  det inte vara den enda riktiga vägen. Testa att göra på annat sätt och se om det sker en förändring. Försök att få måltiden till dagens höjdpunkt då man tar sig tid att lyssna, prata och verkligen se varandra och se vad som sker. Om det kan ge ditt barn ett hälsosammare förhållande till maten så kan det ju vara värt det, eller hur? Om man på köpet får en trevligare stund vid middagsbordet skulle jag säga att man inget har att förlora.

Kram
Louise

 

 

 

Trivs du på ditt jobb?

Trivs du på ditt jobb?

Jag överdriver inte om jag säger att minst 1/3 av alla nya kunder jag startar upp berättar för mig att de av en eller annan anledning inte trivs med sitt arbete. Att det är för mycket att göra, hög stress eller helt orimliga krav och förväntningar.

Om man jobbar heltid så upptar jobbet minst 9h av ens vakna tid, oftast lite mer om man räknar med resvägen. Är det rimligt att något man lägger så stor del av dagens timmar på är något man inte mår bra av? Att ens arbetssituation påverkar ens välbefinnande, ork och hälsa?

Om du frågar mig är svaret nej.

Stressen gör att man äter sämre, sover mindre och väldigt ofta prioriterar bort sin träning. Det blir en ond spiral när man slarvar med det som annars skull ge en extra energi. Det tär och det bryter ner. Om man vantrivs, om man mår dåligt, om man går runt och är stressad då kommer till slut stresshormonet kortisol slås på.

Som ett brev på posten kommer extra kilon, ökad mängd bukfett och en minskad muskelmassa.

Ungefär här brukar de söka min hjälp. Förhoppningen är att bättre kost och träning ska hjälpa dem, få dem att må bättre. För en del blir det såklart så, men för många måste man ta tag i den själva bakomliggande orsaken. Går inte att behandla enbart symptomen. Även fast du börjar träna och äta bra så kommer din arbetssituation inte att bli bättre om du inte tar tag i just den.

Jag vill som så ofta verkligen slå ett slag för vikten av att våga förändra saker du inte är nöjd med. Vill du ha det så här? Om inte, gör något åt det! Lev här och nu.

Du är skyldig dig själv att göra dit liv så bra du bara kan!

Kram
Louise

 

Livet som starksköring- fördelarna att vara högsensitiv

Livet som starksköring- fördelarna att vara högsensitiv

 

Jag har så länge jag kan minnas känt mig annorlunda. Brukar skoja om att jag föddes som vuxen. Jag kände mig alltid lite utanför när jag var liten. Gillade mer att observera än att delta i de andra barnens lekar. Umgicks hellre med vuxna än med andra barn.

Jag visste tidigt hur alla i min klass mådde, att min fröken var olycklig var för mig ingen hemlighet. Vilka som var kära i varandra, vem som hade det dåligt hemma, allt sådant var oerhört tydligt för mig.

Det jag då inte visste var att jag var högsensitiv. Att jag har en förmåga att läsa av folk och deras signaler lite lättare än många andra.

När jag var liten dränerade denna förmåga mig. Att ta in alla dessa intryck gjorde mig fullkomligt slut. Att uppleva det andra kände var stundtals tufft. Varje dag när jag kom hem ifrån skolan sov jag middag för att återhämta mig. Jag såg mig själv som en väldigt svag person, fattade inte varför jag inte orkade. Vet inte hur många gånger jag önskade att jag bara skulle kunna stänga av. Intrycken och bruset av alla andras känslor höll stundtals på att dränka mig.

Idag är denna förmågan som jag förr helst av allt ville bli av med, min största tillgång. Jag lärde mig tidigt att jag underpresterar i en dålig miljö där folk omkring mig mår dåligt, däremot levererar jag ofta mer och på en högre nivå än många andra om jag är i en positiv miljö. Därför jag trivs så fantastiskt bra med att driva eget och i en miljö där jag valt vilka personer jag omger mig med.

När jag träffar en ny person tar det mig inte många minuter att läsa av personen. När jag sitter i coachsamtal har jag oerhört stor nytta av att kunna känna av och kunna anpassa mig utefter personens behov, jag har också lätt att ”höra” mycket av det som inte alltid sägs. Utan denna förmågan hade jag inte kunnat göra ett lika bra jobb.

Att jag lyckats vända belastningen till en tillgång handlade mycket av att jag lärde mig två saker. Det ena är att stänga av, att jag numera kan välja hur mycket jag tar in av alla intryck. Det andra är att jag är bättre på att boka in återhämtning. Vet jag med mig att det kommer bli mycket intryck så försöker jag även få in vila och lugn. Jag är en fena på att sova middag, dessa små powernaps har räddat mig många gånger.

Jag har insett att kunna uppleva saker intensivt är en gåva. Alla ljud, ljus, dofter och beröring är väldigt starka för mig. Detta är verkligen på gott och ont kan jag säga, men idag skulle jag inte vilja leva en dag utan att vara högsensitiv- det har blivit min superkraft 💪.

Kram
Louise

Att våga ta steget att lämna är mitt bästa beslut någonsin

Att våga ta steget att lämna är mitt bästa beslut någonsin

 

Att varje dag ha ont i magen, känna sig ledsen och inte vilja gå till sitt arbete är inte hållbart. Vid den här tiden för ca 5 år sedan började jag inse det. Kroppen värkte, jag hade huvudvärk flera gånger i veckan och ångesten jag kände på söndagarna var enorm. Jag var inte lycklig och det påverkade såklart även min familj.

Men vi börjar ifrån början. Jag hade precis disputerat och fått min doktorstitel och börjat söka arbete. Jag unnade mig att tacka nej till sånt som inte kändes hundra och efter 6 månader kom så äntligen min drömtjänst ut, allt lät helt perfekt. Sagt och gjort- jag sökte den och fick tjänsten. I början var jag som nyförälskad och jag gick på rosa moln. Ganska tidigt började dock varningssignalerna komma, men jag var helt blind och ville inte lyssna.

Men ju längre tiden gick, ju sämre började jag må. Huvudvärken kom mer och mer ofta, ledvärken lika så. Min kropp försökte få min hjärna att fatta men den ville så gärna att drömmen skulle vara sann.

När jag hade semester så fick jag mer och mer ångestsymtom för varje dag som gick, för varje dag som gick var ju en dag närmare att börja arbeta igen. I augusti det året, en vecka efter semestern tagit slut så tog jag beslutet att säga upp mig. Jag hade då insett att det inte längre var hållbart, jag var till kropp och själ helt trasig. Det som fick bägaren att rinna över var när mina barn började må dåligt av att jag mådde dåligt. Att jag då lånade ut dem 8h per dag för att åka till ett jobb jag vantrivdes på kändes inte bra. Skulle jag vara ifrån mina barn så länge varje dag, så behövde jag känna att det var värt det. Jag insåg att jag var skyldig mina barn att försöka må så bra som möjligt

Det var inget lätt beslut, det tog lång tid att värka fram det, men lättnaden när det väl var taget var enorm.

Trots att jag inte hade en aning om vad jag nu skulle hitta på, inte en susning vad jag ville göra eller hur jag skulle försörja mig, så var jag lyckligare än på väldigt många år. Jag satte mig ner och funderade på vad jag verkligen älskar att göra, vad jag har för kunskap och vad jag är bra på. Mötet med människor är det jag verkligen gillar, samtalet och möjligheten att få lära känna en ny person är så oerhört givande och fyller mig med energi- det ville jag gärna jobba med. Kost och träning är det jag har mest kunskap inom. Sagt och gjort några veckor efter jag sa upp mig på Universitetet så registrerar jag mitt egna företag Vetenskapshälsan där jag jobbar med kost och träningsrådgivning.

Jag har skapat mig min egen verklighet.

Det är ingen dans på rosor, det är oerhört mycket arbete och slit, men jag mår bra och jag är lyckligare än någonsin. Att starta Vetenskapshälsan är mitt bästa beslut någonsin. Livet är för kort för att inte vara fantastiskt lycklig och ha det så bra som man bara kan. Är övertygad om att nästkommande 5 år kommer bli fantastiska, det tänker jag se till om inte annat <3

Kram
Louise

Bilden är ifrån min första fotografering någonsin, Frida Valentin är bakom kameran <3

 

Att tycka helt utan vetande

Att tycka helt utan vetande

 

De senaste dagarna har mitt inlägg ”Anledningen till att mina barn får sötningsmedelsläsk” fått stor spridning och många kommentarer. En del av dessa kommentarer och personerna som gett kommentarerna har fått mig att fundera en hel del.

Jag är forskare och uppvuxen och skolad i den akademiska miljön, lite institutionaliserad skulle säkert en del tycka. Men detta har i vart fall gjort att jag vant mig vid att föra en debatt där bägge parter lägger fram sina vetenskapliga belägg och man bevisar saker och ting för varandra. För mig är det helt främmande att man kan basera sin kunskap på tyckande och kännande. ”Jag tycker att aspartam är giftigt… ”, ”För mig känns det inte bra med lightläsk…”
Jag kan inte heller förstå när man kommer med helt ogrundade påståenden, påstående som inte backas upp av någon som helst forskning, så som ”Aspartam ger cancer.. .”

För att ett forskningsresultat ska anses väl underbyggt ska det backas upp av flera relevanta resultat som pekar åt samma håll. Något som är bra är att leta upp en så kallade metaanalys- det är en artikel där man gått igenom den samlade vetenskapliga litteraturens gemensamma slutsats, det är en studie av studier kan man säga. Det är den mest tillförlitliga rapporten.

Men i dagsläget är det många som för fram sin åsikt utan att ha läst någon studie alls, deras kunskap baseras på Aftonbladets senaste artikel. När man dessutom presenterar studier för dem som visar motsatsen och svaret blir ”-Det tror jag inte på”, då känner jag att jag verkligen inte förstår mig på personen i fråga. Om något är bevisat, ja då spelar det ju ingen roll om du tror på det eller ej, ett bevis är ett bevis. Då spelar ju ingen som helst roll vad man tycker eller tänker i frågan, bevisen talar sitt egna språk.

Att dessa personer dessutom skriker högst, gör att de också syns mest. Att det inte går att debattera med och föra fram fakta till personer som bara tycker och känner saker är ett stort problem. Givetvis är det bra med yttrandefrihet, givetvis är det bra att alla får säga sin sak. Men när de som hörs mest, har flest följare eller är mest populär hörs och syns mest, när deras tyckande anses likvärdig med vetenskapligt förankrad kunskap då blir jag på riktigt orolig. När vetenskapliga bevis får en underordnad betydelse till folks tyckande, ja då vet jag faktiskt inte vad som kan komma att ske. Så alla ni där ute som kämpar på för att motbevisa tyckarna med fakta, vetenskap och kunskap- fortsätt kämpa, ni för en viktig kamp.