Queen of fucking kniiip

Kniiip sa Susanne Lanefelt till oss redan på tidigt 80-tal och sen dess har kvinnor knipt med både sjärt, lår och bäckenbotten.

Att efter en förlossning få professionell hjälp är avgörande. Dels för hur snabb återhämtningen blir men också för att minska riskerna för onödigt och långt lidande. Att träning av bäckenbotten har lyfts fram så mycket senaste tiden är fantastiskt bra, dock behöver kunskapen ut att det för vissa inte räcker med enbart knipövningar. Det har nästan blivit som en övertro till dessa och då också lagts allt mer ansvar hos kvinnan själv. Känslan bli lätt att läcker du så har du inte skött din träning tillräckligt bra.

Min resa började för snart 14 år sedan. För att göra en lång historia kort så blev min första förlossning rätt så dramatisk. Jag blev efter fyra timmar med krystvärkar tångförlöst (japp inte sugklocka utan tång), med resultatet att jag fick opereras i flera timmar efter förlossningen. Jag hade fått en tredjegradens sfinker ruptur.

När jag blev gravid för andra gången ca 1,5 år senare, så började jag känna av att den extra tyngden en graviditet innebar på bäckenbotten, gjorde att jag hade svårt att hålla tätt när jag nös eller hostade. Jag fick då komma till en sjukgymnast som kollade av knipet. Hon gav mig en massa bra övningar och jag började öva på att hissa upp bäckenbotten som en hiss. Våning 1, våning 2, våning 3- hålla emot på vägen ner. Hitta alla väggarna mm. Sen dess har jag knipt. Varje tillfälle som getts har jag knipt. i bilen, medans jag tränat, när jag lagat mat, när jag promenerat, när jag läst, när jag sett på TV. Knipt enligt konstens alla regler- jag blev Queen of fucking knip. Men har det hjälpt? Nix, pix och icke. Sökt på nytt, knappt blivit trodd. “Du som tränar så mycket, du bör ju ha stark bäckenbotten.”  “Övar du verkligen? Knip mer, knip oftare.”

Efter femte besöket hos lika många gynekologer var jag redo att ge upp. Tänkte att jag får väl klara ett liv utan att kunna hoppa studsmatta, hopprep och kissa ner mig vid kraftiga nysningar. Finns ju bindor. Men känslan och förnedringen när detta sker tär, jag blir oerhört ledsen och galet frustrerad. Jag är van att hitta lösningar på problem och ogillar starkt begränsningar.  Sagt och gjort bestämde jag mig för ett sista försök. Utnyttjade min sjukvårdsförsäkring och fick äntligen träffa en gynekolog som lyssnade på hela min historia och som efter bara 5 minuter sa att det här ska vi få ordning på. Jag vågade nästan inte tro att det var sant. Därefter gick allt enormt snabbt. Fick en återbudstid, så ifrån första besöket till operation tog det inte ens en vecka.

En TVT-operation- Tension Free Vaginal Tape innebär att man sätter två snitt över blygdbenet och ett under urinröret, genom slidan. Med en specialnål drar läkaren ett tunt band upp på bägge sidor om urinröret och upp över blygdbenet. Bandet stödjer sedan urinröret när man hostar eller belastar bäckenbotten och förhindrar därmed urinläckage.

Så här dag två efter operationen är jag lite trött och öm men vid gott mod. Ser helt galet mycket fram emot att komma igång med träningen igen och kunna hoppa, att inte behöva anpassa min träning utan kunna helt spontat vara med på alla typer av pass och övningar, att inte längre ha några begränsningar. Att inte kissa ner sig är ju egentligen ett väldigt lågt ställt krav på livskvalité tycker jag, det bör man ju ändå kunna begära och ha som krav- eller hur?

Genom att prata om detta hoppas jag fler söker och får hjälp. Att det fortfarande är lite tabu gör mig ledsen och något jag verkligen vill ändra på.

Syns på en studsmatta fram på :-)
Louise

Sömnen är min dunderhonung

Ja, jag vet såklart. Alla vet. Men vem sjutton har tid? Och hur kul är det egentligen?

Pratar såklart om att sova. Vem vill sova bort sitt liv liksom? I jag vet inte hur många år, men minst 20 år har jag resonerat precis så. Addera massa uppvak till redan få timmars sömn, så blir det en riktigt usel kombo. Jag är och har alltid varit oerhört lättväckt och är extremt morgonpigg. Sedan jag för snart 14 år sedan blev mamma för första gången, har jag sovit så få hela nätter att de går att räkna på handens fingrarna. Bägge mina barn har sina första år i livet sovit väldigt dåligt. Min yngsta sov aldrig längre än 45 min i sträck förrän han var 5 år gammal. Att inte får sova är värsta tortyren. Man blir på riktigt knäpp.

Trots att barnen numera sover betydligt bättre har jag själv fortsatt att sova dåligt och för få timmar. I snitt sov jag 5h rätt så störd sömn.

För ungefär en månad sedan bestämde jag mig för att sätta mig själv i sömnskola. Att försöka ge det där med sömn en chans. Kanske kunde det vara så att sömn är en ganska så bra grej, även för mig?

Sagt och gjort, jag köpte mig riktigt bra öronproppar och bestämde mig för sova minst 7h per natt. För att lyckas med detta behövde jag flytta en del av min morgonträning som tidigare låg kl  05:45 till kvällen. Inte roligt, men för att få något man aldrig har haft så måste man gör något som tidigare inte gjort- eller hur :-)?

Redan efter cirka två veckor började jag märka väldigt stora förändringar. Mitt humör blev otroligt mycket bättre, prestationen på träningspassen ökade och en energi som jag inte känt på enormt länge infann sig. Känner mig nästan oslagbar. Wow, säger jag bara. Sömn är som dunderhonung blandat med bumbibjörnssaft och spenat :-).

Jag faller fortfarande dit emellanåt, men i snitt sover jag betydligt mer och framförallt fler hela ostörda nätter och när effekten nu visade vara så otrolig så är detta något jag absolut kommer fortsätta att unna mig.

Jag är på inget sätt ensam om att sova för få timmar. Ungdomar har minskat sin sömntid med 1h på bara 10 år. Var tredje svensk har sömnproblem. Trots att vi vet hur viktig sömnen är för oss och att den skyddar oss mot massor av sjukdomar så som hjärtkärlsjukdom, diabetes och alzheimers så sover vuxna i snitt 1h mindre nu än för 100 år sedan. Varför det är så här är svårt att veta men är böjd att hålla med Anders Hansen i hans Sommar i P1 där han tror att mobilen i sovrummet påverkar en hel del. Så mitt nästa steg får blir en analog väckarklocka- ska bli intressant att se vad det kommer ge för effekt. Återkommer när jag vet :-).

Sov så gott!
Louise

 

Back on track- Ninas resa åter till superformen

Hej!
Nina heter jag och jag har blivit tillfrågad om att gästblogga för Hälsoboosten. Självklart tackade jag ja då jag gjort denna resan en gång tidigare och vet att det fungerar.
I detta inlägget tänkte jag mest köra en kort presentation av mig själv och även förklara varför jag nu påbörjar en ny resa från samma startpunkt som för tre år sedan.
Jag är snart 37 år gammal och bor i en mindre stad med min familj. Familjen består av två barn i förskoleåldern, två bonusbarn i tonåren, två hundar och en make. Jag jobbar som lärare sedan 2 år tillbaka och mitt största intresse är utan tvekan att träna med mina hundar.
För tre år sedan snubblade jag över Hälsoboosten genom en dåvarande kollega som då var ambassadör för dom. Jag hade då räknat kalorier, tränat och tröttnat gång på gång. Jag ville hitta något hållbart. Genom Hälsoboosten blev jag helt sockerfri och tappade ca 10 kg men det var kroppens omställning som jag var mest nöjd med. Sen gick jag in i den berömda väggen och tappade allt vad träning var. Under dessa tre år sedan dess har jag försökt att komma tillbaka men min kropp har hejdat mig gång på gång och jag har låtit den lyckas. Jag har problem med ledvärk och en kropp som inte alltid vill det jag vill men jag vet också innerst inne att med en vältränad kropp försvinner en del av min värk.
Så nu har jag bestämt mig för att göra en ny resa för min kropps skull, för mina barns skull och för hundarnas skull. Jag vill orka allt det där jag brinner för och då måste jag ha en kropp som håller samma tempo som mitt huvud.

Jag ser fram emot att få uppdatera er om tre veckor om hur det går med mat och träning. Som det ser ut nu har jag varit på gymmet vid 4 tillfällen och det varannan dag. Jag ska fortsätta i den takten är mitt mål. Min största utmaning ligger efter sommarlovet med en man som skiftar. Att hitta en hållbar planering för träning när man är ensam med barn och hundar. Även det ska gå på något sätt!

Med soliga hälsningar/ Nina

Vill du också testa Hälsoboosten?
In här och kika: www.halsoboosten.se

Tankevurpor- När det kommer till vitaminer är alltid ju mer ju bättre.

Att brist på vitaminer kan orsaka sjukdomar har man vetat väldigt länge. Att brist på C-vitamin ger skörbjugg upptäcktes tidigt av sjömän. Långvarig brist på D-vitamin kan orsaka rakit, “engelska sjukan” hos barn och B-12 brist kan ge anemi. Listan kan göras lång, vitaminbrist orsakar karakteristiska bristsymptom om det inte tillförs i tillräcklig mängd.

Men hur är det då med överskott? Är det helt ofarligt att stoppa i sig obegränsat med vitaminer? Kissar vi ut det som kroppen inte kan ta upp?

Svaret är både ja och nej.

Det beror helt enkelt på vilket vitamin vi pratar om. Vissa vitaminer så som C och B är vattenlösliga. Vattenlösligheten innebär att ett eventuellt överskott utsöndras via urinen och inte lagras i vår kropp. Det får två konsekvenser, dels att vi måste tillföra vitaminerna mer regelbundet eftersom vi inte har några lager, och dels att vi inte riskerar förgiftning vid överdosering.

Däremot de andra vitaminera, de som är fettlösliga A, D, E och K de kan vara skadliga att få i sig för mycket av. Fettlösligheten innebär, förutom att vi behöver fett för att kunna ta upp och transportera vitaminerna i kroppen, att de lagras i fettväven. Det positiva med detta är att brist först uppstår när lagren är tömda. Baksidan är att en ackumulering kan leda till en risk för förgiftning.

Skadliga doser får vi i regel inte i oss via kosten, utan det sker när vi äter tillskott.

Jag skulle säga att man alltid bör ta reda på att man har en faktiskt brist innan man väljer att äta extra vitaminer i form av tillskott, så att man inte slentrianmässigt stoppar i sig en massa vitamintillskott bara för att vara på den säkra sidan.

Önskar er en fin helg
Louise

 

 

 

 

Kan Bobby uppnå sina mål- då kan du!

För ganska så exakt tre månader träffade jag Bobby för första gången. Vi har sedan dess träffats en gång i veckan och kört pass i vår träningsstudio. Det som utmärker Bobby är att han alltid ger järnet och verkligen har bestämt sig. Han närmar sig nu 20 kg minus på vågen och blir allt starkare och mer uthållig för varje gång vi ses. Givetvis är det inte enbart träningens förtjänst utan han har även gjort stora förändringar med kosten. Han äter större mängd mat och mer regelbundet än tidigare.

Det som är mest imponerande är att Bobby har de tuffaste av förutsättningar. Han tillbringar större delen av sin vakna tid i en lastbil. Det vill säga han sitter still och har främst tillgång till den mat som finns längs våra vägar. Men efter att vi sågs första dagen har han gjort enorma förändringar. Han ser till att fylla upp sin lilla kyl i hytten med bra mellanmål, väljer det minst onyttiga lunchalternativet på restaurangen (japp han äter fortsatt ute en gång per dag och gör ändå så här grymma resultat), och när tillfälle ges så samlar han steg. När han stannar för kvällen ser han till att ta en promenad eller genomför sitt träningspass, hantlarna är alltid med i lastbilen.

Jag är så galet stolt över honom, kan Bobby då kan ta mig tusan alla andra också. Från och med nu kommer han köra på med pass jag bygger till honom men träna mer på egen hand. Vi kommer träffas var tredje månad och göra tester och däremellan ha regelbunden kontakt. Är galet pepp och nyfiken på vart han är om 9 månader, för detta är verkligen bara början på en fantastiskt imponerande resa.

 

Nedan kan du läsa en liten intervju med Bobby.

Varför kontaktade du Vetenskapshälsan?
För att få hjälp med att gå ner i vikt. Men också för hitta ett sätt som kan funka i vardagen med rätt mat motion och träning.

Hur tycker du att din tid hos Vetenskapshälsan har varit? 
Den har varit riktigt bra. Har verkligen fått bra hjälp att få det till och fungera bra.

Vad är dina främsta vinster och vad har du uppnått så här långt? 
Skulle nog säg att vinsterna är att jag mår och sover bättre. Det jag har uppnått hittills är att jag gått ner mer än jag förväntade mig i vikt, fått bättre styrka i kroppen och mycket bättre kondition. Skulle nog nog nästan kunna säga att allt blivit bättre.

Vad är dina tankar om framtiden? 
Har väl egentligen inte riktigt funderat så långt in i framtiden. Men det som kommer upp är att jag verkligen inte ska tillbaka där jag varit, utan ska försöka hålla i det jag lärt mig och lär mig under resans gång.

Kram Louise