Kniiip sa Susanne Lanefelt till oss redan på tidigt 80-tal och sen dess har kvinnor knipt med både sjärt, lår och bäckenbotten.

Att efter en förlossning få professionell hjälp är avgörande. Dels för hur snabb återhämtningen blir men också för att minska riskerna för onödigt och långt lidande. Att träning av bäckenbotten har lyfts fram så mycket senaste tiden är fantastiskt bra, dock behöver kunskapen ut att det för vissa inte räcker med enbart knipövningar. Det har nästan blivit som en övertro till dessa och då också lagts allt mer ansvar hos kvinnan själv. Känslan bli lätt att läcker du så har du inte skött din träning tillräckligt bra.

Min resa började för snart 14 år sedan. För att göra en lång historia kort så blev min första förlossning rätt så dramatisk. Jag blev efter fyra timmar med krystvärkar tångförlöst (japp inte sugklocka utan tång), med resultatet att jag fick opereras i flera timmar efter förlossningen. Jag hade fått en tredjegradens sfinker ruptur.

När jag blev gravid för andra gången ca 1,5 år senare, så började jag känna av att den extra tyngden en graviditet innebar på bäckenbotten, gjorde att jag hade svårt att hålla tätt när jag nös eller hostade. Jag fick då komma till en sjukgymnast som kollade av knipet. Hon gav mig en massa bra övningar och jag började öva på att hissa upp bäckenbotten som en hiss. Våning 1, våning 2, våning 3- hålla emot på vägen ner. Hitta alla väggarna mm. Sen dess har jag knipt. Varje tillfälle som getts har jag knipt. i bilen, medans jag tränat, när jag lagat mat, när jag promenerat, när jag läst, när jag sett på TV. Knipt enligt konstens alla regler- jag blev Queen of fucking knip. Men har det hjälpt? Nix, pix och icke. Sökt på nytt, knappt blivit trodd. “Du som tränar så mycket, du bör ju ha stark bäckenbotten.”  “Övar du verkligen? Knip mer, knip oftare.”

Efter femte besöket hos lika många gynekologer var jag redo att ge upp. Tänkte att jag får väl klara ett liv utan att kunna hoppa studsmatta, hopprep och kissa ner mig vid kraftiga nysningar. Finns ju bindor. Men känslan och förnedringen när detta sker tär, jag blir oerhört ledsen och galet frustrerad. Jag är van att hitta lösningar på problem och ogillar starkt begränsningar.  Sagt och gjort bestämde jag mig för ett sista försök. Utnyttjade min sjukvårdsförsäkring och fick äntligen träffa en gynekolog som lyssnade på hela min historia och som efter bara 5 minuter sa att det här ska vi få ordning på. Jag vågade nästan inte tro att det var sant. Därefter gick allt enormt snabbt. Fick en återbudstid, så ifrån första besöket till operation tog det inte ens en vecka.

En TVT-operation- Tension Free Vaginal Tape innebär att man sätter två snitt över blygdbenet och ett under urinröret, genom slidan. Med en specialnål drar läkaren ett tunt band upp på bägge sidor om urinröret och upp över blygdbenet. Bandet stödjer sedan urinröret när man hostar eller belastar bäckenbotten och förhindrar därmed urinläckage.

Så här dag två efter operationen är jag lite trött och öm men vid gott mod. Ser helt galet mycket fram emot att komma igång med träningen igen och kunna hoppa, att inte behöva anpassa min träning utan kunna helt spontat vara med på alla typer av pass och övningar, att inte längre ha några begränsningar. Att inte kissa ner sig är ju egentligen ett väldigt lågt ställt krav på livskvalité tycker jag, det bör man ju ändå kunna begära och ha som krav- eller hur?

Genom att prata om detta hoppas jag fler söker och får hjälp. Att det fortfarande är lite tabu gör mig ledsen och något jag verkligen vill ändra på.

Syns på en studsmatta fram på :-)
Louise