fbpx

Läs och inspireras av vår fantastiskt modiga vetenskapshälsoresenär Jennie som har blivit coachad av Sara Brodén under våren. Läs gärna hennes tidigare text om hur allt började…den hittar ni här.

image1

Jag klarade det, medaljen är min!!!

Det var oundvikligt den stora dagen närmade sig, den som hade varit så avlägsen hela tiden…skulle jag verkligen springa Göteborgsvarvet?
Sara hade lagt upp ett par tuffa veckor innan för att få mig så förberedd det bara gick. Jag körde järnet och kände mig stark, jag var peppad och såg fram emot den stora folkfesten!
Men någonstans i bakhuvudet hade jag ändå med mig att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet, att jag inte skulle klara av det, jag hade ju aldrig sprungit den distansen….mitt mantra blev ”funkar det inte får du gå, det är okej”.

De sista dagarna skulle jag bara vila för att vara riktigt sugen när lördagen kom. Hur förbereder man sig annars? Vad behöver jag om jag tappar modet, vad skulle peppa mig? Jag sparade ett par podavsnitt av favoritpoddarna och min syster anmälde sig att peppa mig live genom telefonlurarna och jag skulle slokna….det kändes tryggt.

Sen är det ju det där med maten, både innan, under och efter. Det här var kanske min största farhåga, eftersom jag har haft lite problem med mina glykogendepåer innan. Skulle dom ta slut under loppet skulle jag antagligen vara tvungen att bryta. Det blev några goda (kaloririka) pastarätter dagarna innan och lite extra mellanmål för att vara vältankad inför loppet. Jag köpte även en gel av samma märke som sportdrycken dom serverar för att ha med mig samt lite russin att ta till.

Min längsta löparrunda hittills!

Lördagen kom och det vara bra att klä på sig de skönaste löparkläderna jag hade och använda samma skor jag redan har sprungit några mil i nu och sen ge sig i väg till Slottskogen. Mannen var också med! Det var varmt på morgonen men temperaturen sjönk lagom till start och det kändes bra.
Så kom nedräkningen och vår startgrupp var i väg, jag hade gett mig i väg på min längsta löparrunda hittills!
Om jag så här i efterhand skulle beskriva min upplevelse med två ord skulle det bli ”så kul!!”. Det var så himla roligt, hela vägen från start till mål. Jag tror jag sprang med ett leende på läpparna nästan hela vägen. Vilket engagemang, folk hejade och klappade, spelade och sjöng. Det var band, DJ’s, dragspel, trummor….you name it!

Första halvmilen gick som en dans och jag bara njöt.

Hisingssidan som jag hade fruktat lite för var full med underhållning och vägarna var kantade med hejande folk…och där någonstans mitt på hade man helt plötsligt sprungit hälften. Då kände jag att det här kommer jag att klara, jag kommer ta mig i mål.
Här plockade de rutinerade löparna också upp sin gel ur magväskan…aha tänkte jag, det är tydligen nu man skall ta den, så jag gjorde naturligtvis detsamma. Det var sött som sirap men gav mig säkert lite extra energi. Jag drack också på alla vätskestationerna, varannan vatten, varannan sportdryck.
Nu blev Avenyn och svampstationen det jag hade i sikte. Det var väldigt mycket folk och löparna började nu se lite trötta ut. Väl i svamphavet blev jag så distraherad av att trampa på alla svamparna att jag plötsligt inte visste vad jag skulle göra med svampen någon hade stuckit i handen på mig, den hamnade på marken och jag sprang jag vidare.

Funderade på om jag hade några tånaglar kvar

På Vasagatan kändes det ändå som att man sprang hemåt och man kunde faktiskt föreställa sig målgången. Men nu började det göra rejält ont i underkroppen, lår, vader, fötter, jag började fundera på om jag hade några tånaglar kvar….men nu var jag nära!
Visst var det jobbigt men jag tog det lugnt, sprang hela vägen och fick till slut min medalj runt halsen, 2.28 blev sluttiden.

Ps. Det är var inte mitt sista Göteborgsvarv : )
/Jennie