Det är få människor som ens tänker tanken, som verkligen vågar tro på sig själva och faktiskt gör slag i saken och genomför den här resan som Linda har gjort. Vi på Vetenskapshälsan är galet stolta och imponerade av hennes prestation och mod. Tack för att du tagit oss med på det här äventyret.  Följ Lindas resa och “race report” av Ultravasan 90 km, här nedan bjuder hon på den tredje och sista delen som gästbloggare.

En heldag i skogen i Dalarna

Det är dags för mig att knyta ihop säcken och sammanfatta min resa till fots under Ultravasan. En resa som ni har fått följa från sidan om men som jag har fått uppleva live.

Hur ska jag kunna sammanfatta vad det var jag fick uppleva för 11 dagar sedan?
Hur ska jag få er att känna de där rysningarna som kröp längs ryggraden när det var en minut kvar till start och sedan när starten gick och de spelade Vasaloppshymnen. Hur ska jag med ord kunna beskriva hur ofattbart jobbigt det var och hur fruktansvärt trött jag var? Hur ska jag kunna få er och alla andra runtomkring mig att förstå att det är ju jättelänge tills nästa Ultravasan och jag längtar redan?

Jag kan åtminstone försöka.

Sälen – rättare sagt Berga By

Klockan är 03.50 och det är hög tid att krypa upp från den där sköna sängen, dra på kläderna, smörja in benen med liniment och äta gröten. Känner mig lugn, nu finns det inte så mycket mer att göra.

04.45: Tar den där obligatoriska bilden när man ska se sprallig ut innan start. In i startfållan bland alla fasansfullt förväntansfulla medlöpare. Nedräkning, fem minuter kvar. En minut kvar, känner mig sammanbiten och glad.

05.00: Det är så mäktigt när de spelar Vasaloppslåten och alla börjar att röra på sig, all publik (bara sådana där som varit tvungna att gå upp för att köra löpare till start) och de röda fyrverkerierna.

Berga By – Smågan

Det går ett lämmeltåg uppför och uppför. Förvånansvärt många pratar. Jag har bestämt mig för att fokusera på mig själv och inte prata så mycket – för prata, det är jag bra på. Den första biten går lätt, det är mycket grusväg och jag passerar Smågan efter 51 minuter.

Smågan – Mångsbodarna

Det är nu det börjar inser jag, denna sträcka bjuder på teknisk löpning på mycket stigar och hur många spänger som helst. Hamnar i ett led av löpare och det är bara att gilla läget, lägger mig så att jag inte har något direkt framför mig utan jag kan hålla mitt tempo och har fri sikt framåt och inte bara glo in i en rygg. Hamnar ändå titt som tätt inpå andra löpare och då får jag direkt anstränga mig igen för att fokusera på stigen. Doften av skog är fantastisk, det doftar jord, tall, kottar, gran, svamp, liniment, myggmedel och prutt – väldigt många med övertryck i magen speciellt i början.

Mångsbodarna – Risberg

Efter 24 km löpning möter jag familjen första gången i Mångsbodarna. Klockan är 07.20 och jag står och halsar Coca Cola. Hur ofta gör man det en lördagsmorgon? Har även hunnit få i mig sportdryck, energibar, nötkräm och energitabletter. Här bjuds det på blåbärssoppa och en massa annat. Känslan i kroppen är fortfarande bra när jag lämnar Mångsbodarna med siktet inställt på Risberg 10,8 km bort.
Någonstans här, bara någon km bortanför Mångsbodarna blir jag sur, vilken jäkla stig. Vem kom på att dra loppet genom bockstensterräng som lutar lätt utför – är det någon som vet hur fruktansvärt svårt det var där och att det är värsta lårdödaren. Om inte så kan jag med meddela att så är det.

Risberg – Evertsberg

Här händer något, jag har inte så mycket minnen från Risberg eller sträckan till Evertsberg. Jag vet i alla fall att här börjar min kropp att protestera. Jag har ont i låren och svårt att få i mig den energi jag behöver. Mellan Risberg och Evertsberg är det många partier längs med Vasaloppsvägen där det är enkelt för åskådare att följa alla som springer. En sak minns jag. Det där härliga norska pensionärsparet som jag såg och som hejade på mig flera gånger längs med spåret. De hade nog någon som de följde som var i närheten av mig – jag blev glad varje gång de såg mig och viftade lite extra med den norska flaggan och ropade till mig. Här och där plingar det intensivt bak i västen – peppgruppen har fullt sjå att hålla koll på mig, peppa och få uppdateringar från maken. När jag hör Messenger plinget, då känner jag lite extra stöd och vet att jag har många som är med mig denna lördag.

Evertsberg – Oxberg

Evertsberg är en stor knutpunkt, precis som på Vasaloppet och Cykelvasan. Här kan man om man vill göra kläd- och skobyte, de börjar även att servera mera mat här. Pannkakor, vetebullar, korvbitar, ost, saltgurka, blåbärssoppa, pasta, buljong, energibars, sportdryck mm. Hur kan alla andra äta så mycket? Pannkakor – de måste ju lägga sig som en klump i magen. Jag knaprar Snickers, byter till en torr tröja och plockar fram mobilen. I med mer Cola och på med peppmusiken. Orkar inte springa med hörlurar utan låter de andra höra det jag spelar – det kan jag bjuda på. Lämnar Evertsberg med Icona Pops I Love It. Då går det lite lättare – i typ 500 meter.

Sedan dör jag tokdöden tre gånger om. Bestämmer mig för att gå och det blev en hel del av den varan. Magen gör uppror, jag mår illa och får inte i mig något förutom vatten och lite sportdryck. Som tur var klarade jag av att få i mig Enervit gel och liquids.

Oxberg – Hökberg – Eldris

Passerar Oxberg irriterad och trött och fortsätter till Hökberg. Familjens samlade mening från Hökberg är att jag verkar piggare. Har fått i mig lite mer energi och familjen har chipsen redo och de smakar bra. Här hittar jag även geléhallon och jösses, de smakar ljuvligt. Har även mina Mentos mint som är uppfriskande.

Men, backar! Hur jobbigt som helst med utförsbackar! Det går bara inte att kontrollera benen. Ärligt, jag som älskar att cykla fort utför och glida nedför på skidorna. Lårmusklerna skriker och jag gör det enda vettiga, jag går utför och uppför och på platten. Sedan skiter jag i allt och börjar springa igen. De vid sidan om ser nog en lufsande anka. Men som tur är så är det många lufsande ankor i spåret. Är inte ensam!

Eldris – Mora

Nu är jag i Eldris och regnet strilar ned. Ett sista besök på bajamajan, tömmer västen på allt onödigt och påbörjar den sista biten mot Mora. 9 km – det är ju ingenting. 9 km – det var ett helvete! Skönt med kepsen på huvudet.

Den sista biten på Vasaloppsspåret kan jag. Här har jag har åkt Vasaloppet på skidor 5 gånger och jag cyklade här bara en vecka tidigare. Där är kurvan där jag vet att det är 4 km kvar, sedan 3 och 2. Börjar inse att nu är det nära, jag tar mig framåt steg för steg och kommer till Moraparken.

1 km kvar! Det är bara en kilometer kvar! Där på slutet när en kvinna passerar mig kommer den där djävulen äntligen ikapp mig – som jag saknat honom! Jag spurtar! Jag passerar kvinnan och det känns som att jag flyger fram.

Efter 11 timmar 27 minuter och ett gäng sekunder är jag i mål.

Jag klarade det!

Jag gråter. Tårarna bara rinner och kroppen skakar. Jag är så trött och kan inte styra känslorna. Mitt stora mål, Ultravasan 90 km har jag precis klarat av. Ofattbart. Stapplar fram mot staketet där familjen möter mig, jag bara hänger över staketet och gråter och gråter. Barnen undrar vad som händer. Men mamma…här får du en medalj från oss. Ett fint dalahästhuvud med mitt namn och Ultravasan 90 km 2019. Jag gråter ännu mer.

Det var 11agar sedan. Jag samlade mig efter målgång, jag fick mina Finishertröjor, en för Ultravasan och en för att jag genomfört en Vasaloppstrippel.

Och vet ni vad – självklart står jag där igen den 22 augusti 2020!

Kram Linda