På lördag står hon på startlinjen till Ultravasan 90 km. Herre min tid vad stolt, glad och pirrig jag är. Linda har gjort en fenomenal resa under det här året. Som jag nämnt tidigare så är det här en kvinna med driv och pannben tjockare än de flesta av oss. Jag, Sara har fått äran att coacha Linda mot sitt livs lopp. Det här är en tjej som har vad som krävs och som också bevisat det vecka efter vecka. Inte bara för sig själv, utan även för oss… Mycket hårt jobb ligger bakom en sån här satsning som Linda gör, den är helt klart inte för alla. Följ hennes  resa och tankar så här dagarna innan loppet, här nedan bjuder hon på den andra delen som gästbloggare.

Det har gått 10 månader sedan jag bestämde mig, då tyckte jag att det var lång tid och jag har hunnit med många mils löpning under dessa månader. Vad var det jag bestämde mig för? Jo, jag ville testa och se om jag skulle klara av att genomföra Ultravasan.

Idag är det två dagar kvar och på lördag står jag på startlinjen i Berga By. Klockan 05.00 går startskottet och jag har då 90 km löpning framför mig i det klassiska Vasaloppspåret innan jag passerar den välkända målportalen i Mora som jag faktiskt redan har passerat två gånger sedan i lördags.

Hur känns det nu? Hur har mina tankar varit? Hur gör man, en fot framför den andra! Vad behöver jag ha med mig? Kommer jag att klara det?

“90 km, det kommer göra ont, men jag klarar det”

En sak är jag helt säker på och har så alltid varit – självklart kommer jag att klara det. Finns inget annat alternativ, jag har hela tiden haft målbilden framför mig. Upploppet i Mora, de sista 400 metrarna och sedan passerar jag målportalen med ett stort leende. Kommer nog fälla en tår eller två med. För sådan är jag. Jag har bestämt mig för att göra det, så då gör jag det. Ja, det kommer att vara jobbigt och det kommer säkerligen att göra ont både här och där. Men, jag klarar det.

Jag har tränat i snöstorm, en massa terräng, snubblat runt bland rötter, i decimeterdjup tung snö, flera mil i ösregn, stormiga pass i våras när jag nästan blåste av cykelbanan mellan Landvetter och Härryda. Jag har sprungit långa och korta intervaller, upp och ned i backar och slalombackar, långa pass och ännu längre pass.

Som rundan för tre veckor sedan, på en av de varmaste dagarna. 50 km stod på schemat och 50 km blev det. Det var varmt och svettigt, jag sprang själv och hade bilen som energipåfyllningsstation. Då klarade jag det själv – då klarar jag 90 km Ultravasa. 90 km då jag får full service, endorfiner och familjen som peppar och hjälper mig fram längs spåret. Plus att jag har min egen personliga Peppgrupp – de där vännerna som inte har ifrågasatt utan snarare lyft mig framåt i min träning, visat intresse och brytt sig. Den Peppgruppen kommer att hjälpa mig framåt, de kommer få uppdateringar längs vägen och jag kommer känna deras stöd :)

Vasaloppstrippeln

Hur kan det komma sig att jag redan har passerat målportalen i Mora två gånger den senaste veckan? Jo, jag älskar ju utmaningar så i våras bestämde jag mig för att även genomföra Vasaloppstrippeln.

Vasaloppstrippeln, då gör man all tre lopp under ett år, dvs Vasaloppet på skidor, Cykelvasan och Ultravasan. Vasaloppet på skidor klarade jag av i mars, i lördags cyklade – nej, jag krigade mig genom 94 km lervälling och nu på lördag slutför jag Vasaloppstrippeln genom att springa sträckan. Andra gången jag passerade målportalen i Mora var i söndags så jag tillsammans med resten av familjen cyklade Cykelvasan 30 km – skönt lugn runda för ben och muskler.

Jag skrev i mitt första blogginlägg att jag ville springa och springa har jag fått göra – massor! Sara har gett mig rejält med utmaningar och det har blivit många mil in på löparkontot. I november började Sara och jag vår gemensamma resa mot mitt mål. I torsdags gjorde jag det sista riktiga passet, denna veckan gäller bara korta
“hålla-igång-benen” pass. Sara har coachat och peppat. Jag har sprungit, svettats, svurit och kämpat.

Jag är redo för Ultravasan – är ni redo att följa mig?
/Linda