När det är som sämst, då måste jag lägga och mig och sova efteråt. När det är som sämst då måste jag vila några dagar helt ifrån träning. När det är som sämst då klara jag inte att få för hög puls.

När folk frågar mig vad jag har för fritidsintressen så har jag svårt att svara. För det jag gillar mest att göra, det som får mig att bli på bra humör och ger mig energi, det har jag idag som mitt yrke. En av anledningarna till att jag startade mitt företag var för att jag skulle kunna få träna så mycket jag ville, att jag skulle kunna styra mina tider så jag fick den möjligheten. Det finns inget jag älskar lika mycket som att träna och vara fysiskt aktiv. Det är mitt andningshål, min återhämtning, min bästa medicin mot PMS och mensvärk, det är träningen som gör mig riktigt glad och lycklig. En väldigt stor del av mitt liv är träning, min egen men också alla mina kunders träning. Jag andas och lever träning kan man säga.

För 1,5 år sedan då tränade jag 10-12h per vecka, min kropp var starkare är någonsin tidigare. Min kondition var på en nivå jag aldrig upplevt förr. Varje pass kunde jag ge järnet och pressa mig själv och jag upplevde att jag blev lite bättre för varje dag. Detta fortgick enda tills ett pass i februari 2016, då var det precis som om jag inte längre kunde syresätta mig själv. Jag blev nedskickad till Varberg för en misstänkt propp i lungan. Där börjar en väldigt lång resa, en resa med massiva kontroller, läkarundersökningar och behandlingar. Jag har ätit penicillin för både borrelia och mycoplasma pneumonie, blivit testad för astma, allergier och röntgat det mesta i kroppen. Man finner inga fel, inga brister och alla blodvärden är på topp. Trots detta blir jag bara sämre och sämre. Jag vilar, jag minskar ner både volym och intensitet. Men inget hjälper, det är som om jag är allergisk mot träning. Varje pass gör mig sämre. Att gå ifrån sin livs form till att känna sig som 80+ är mentalt väldigt jobbigt. Att inte kunna få svar på varför det blev så här gör mig vissa dagar helt galen, jag är forskare jag är utbildad i att hitta svar på frågan varför och har svårt att acceptera att det kanske inte finns något.

Jag har idag hittat ett sätt som funkar, som gör att jag i alla fall kan få träna lite grann. Men det är fortfarande så att om jag trycker på lite eller tränar två dagar i rad, så blir jag sämre. Då måste jag vila, sova och återhämta mig ett bra tag. Men det går framåt, evinnerligt sakta blir jag bättre.

Att jag är envisare än många, har en vilja som alltid tagit mig dit jag vill och verkligen älskar min träning är det som gjort att jag kör på. Vissa dagar tänker jag att jag ger upp, om träningen bara gör mig sämre, varför ska jag då träna? Men som tur är så har jag valt att omge mig med personer som alltid peppar, hejar på och som fångar upp mig och får mig på banan igen.

Det jag lärt mig under resans gång är att lyssna på kroppen, att fokusera på det jag kan göra, att fira varje genomfört pass istället för att sörja de pass jag inte kunnat genomföra. Och jag är bestämt övertygad om att komma åter, att komma tillbaks till min livs form, det får ta den tid det tar helt enkelt. För träna tänker jag alltid göra oavsett vad!

Kram
Louise