I alla år har jag och dom flesta kvinnor jag känner, jobbat tillsammans med eller stött på i olika sammanhang fört en kamp mot den egna kroppen. Det har alltid varit en fight och ofta helt omöjligt att känna sig nöjd och tillfreds. Det har varit för mycket av det ena och för lite av det andra.
Sorgligast i allt det här är att vi på grund av kampen förminskar och glömmer av alla gånger kroppen har ställt upp för oss. Alla tillfällen den genomför precis det vi ber den om. Den tar oss ur sängen varje morgon, den går till jobbet, den har fött barn, den tar hand om en familj, den går ut med hunden osv. I stället för tacksamhet så blir det ofta straff för att det fortfarande upplevs som otillräckligt och vi vill ha mer. Men hur skall vi då få mer? Kanske lösning är just att börja visa tacksamhet till kroppen och ta hand om den med kärlek. Numera är jag nämligen ett hundra procent säker på att det är omöjligt att straffa sig själv i form och tro mig när jag säger att jag har försökt genom både ätstörning, träna för lite, träna för mycket, äta allt och äta ingenting.
Nu vid 48 års ålder då jag står inför en kropp i förändring med klimakteriet och allt vad det innebär så är jag mer ödmjuk, klok och fokuserad. Dessa dagar krävs det mer för att må bra på riktigt och det är väl ändå själva syftet med kropp, knopp och livet, att må så bra som möjligt eller? Så nu applicera det jag vet funkar med mycket kärlek. Dessa dagar rör jag på kroppen för att jag mår bättre då och den blir mer funktionell, inte för att jag ”måste” träna. Jag äter näringsrik mat i stället för skräp, för att jag mår bättre då, inte för att jag ”måste” äta nyttigt. Jag övar rörlighet för att jag vill kunna knyta mina egna skor när jag är 80 år, inte för att jag ”måste” det. Jag återhämtar mig för att jag blir gladare då, inte för att jag ”måste” det. Att skifta mitt perspektiv och att grunda det i kärlek till mig själv har gjort all skillnad. Som Maya Angelou lärde mig för många år sedan ”When you know better, do better.” Nu vet jag bättre, så jag gör bättre val med omtanke om mig själv.
Kom ihåg att både du och jag bara är värda det bästa!
/Kram Annica