Man är aldrig så levande som när man delar rum med döden

Hon andas in, det blir tyst. Alla vi andra runt sägen håller andan, väntar. Hon andas ut, vi andas ut. Det är inte dags än. Ett andetag till, ett andetag till…

I rummet står tiden still, i rummet spelar inget annat än nästa andetag någon som helst roll. Utanför rummet pågår livet, där är allt som vanligt. Det är en märklig upplevelse det här med döden.

Min farmor blev 90år. Hon har levt ett fantastisk fint liv. Fått tre barn, 8 barnbarn och 7 barnbarnsbarn.

I måndags somnade hon in. Hela hennes sista tid vakade vi vid hennes sida. Där i rummet tillsammans med min familj och släkt fick jag många insikter, saker jag tidigare aldrig upplevt.

I all sorg fanns också fantastiska stunder av ljus och glädje. Vi grät och sörjde men vi skrattade också och hade roligt.

När man är så nära döden, när man andas samma luft som döden, när döden stå på tröskeln då känner man sig mer levande än någonsin. Det är som om livet och ljuset blir klarare och vackrare än någonsin innan.

I allt det mörka finns också om man vill ljuset.

Jag är så tacksam att farmor fick ett så vackert och fint slut, att hon hade sina nära och kära hos sig. Att farfar fick hålla hennes hand och viska att han älskar henne, att deras kärlek varde tills döden skiljde dem åt.