Då var det gjort – jag har kastat loss och är iväg på min vetenskapshälsoresa under Louises kunniga vägledning. Naturligtvis blev fjärilarna i magen bara fler och fler allt eftersom datumet för vårt första möte kom närmare, men när det väl var dags var det en enkom positiv känsla som infann sig. Trots att jag blev både fotad/filmad i all min klumpighet (för att få ett träningsprogram baserat på min rörlighet i dagsläget) och blev konditionstestad på den monsterhögsta stepbräda jag någonsin sett.
Vi pratade igenom mina matvanor baserat på de tre dagarnas kostdagbok jag fört och det var lätt att förstå varför jag jämt och ständigt småäter under dagen – jag glömmer ju att äta lunch! Louise förklarade hur jag kommer att äta framöver med en balanserad kost på protein, hyggliga kolhydrater och bra fetter och högst 3-4 timmar mellan varje måltid. Det ska jag väl kunna lösa när jag väl fyllt kylskåp och skafferi med rätt basvaror, och hittat rytmen för ätandet. Just i denna stund känns det mest som att åter ha en halvårsbebis i huset, när det ska fixas allsidiga måltider var tredje timme. Jag ska säkert hitta en smidigare rutin där med vill jag tro.
…och så träningen då, som jag just idag är smärtsamt varse om så fort jag ska förflytta mig en endaste millimeter. Louise tog sig en rejäl titt på min rörlighet och utifrån det har hon designat tre olika träningsprogram som jag ska avverka vid olika tillfällen varje vecka på gymmet. Musklerna ska byggas upp innan vi kan ta itu med övriga mål för denna så åsidosatta kropp, och dessa muskler ska inte inbilla sig att de kan bli bekväma med samma övningar från gång till gång. Hårda pix för goda resultat! Själv hoppas jag mest att träningsvärken i varenda liten sena ska ge med sig inför morgondagens gymbesök och nya träningsprogram.
