En tid på resande fot

Nu har jag varit igång med min Vetenskapshälsoresa i precis en månad, så jag skulle vilja berätta hur det känns och kanske rentav avslöja en liten hemlighet. För en vecka sedan hade jag min första uppföljning med Louise, och som ni läste här på bloggen var det nästan idel beröm för framstegen jag gjort. Jag har lagt om min kost både beträffande näringsinnehåll och hur ofta jag äter, jag har gjort mina tre träningspass i veckan och även om det varje kväll förs en liten kamp inombords försöker jag att skippa det sena kvällsmålet. Vissa dagar går det bättre, andra dagar sämre, men då äter jag i alla fall bara ett Finn Crisp istället för de två som Louise vill peta bort.

Men under den senaste veckan har det faktiskt hänt något helt annat också. Det är knappt jag kan tro det själv, men någonstans där inne i kropp och hjärna har jag rentav lite smått börjat både gilla och till och med längta efter mina pass på gymmet. Fortfarande står jag mycket hellre ute i rabatten med en spade och plantor, men motståndet att komma iväg till gymmet har släpp och väl där känner jag en helt ny energi. Den tidigare förhatliga cross trainer:n har blivit lite av en kompis som jag ökat motståndet på ett par gånger redan för att utmana mig själv. Dessutom har jag till och med vågat mig in i ”stånkarrummet” för att dela de lite tyngre hantlarna med Fjärås riktigt tuffa killar. Det är en ny känsla och den är härlig!

Så var det den där hemligheten då, men då får ni lova att inget säga till Louise! För att jag riktigt ska känna efter hur det känns i kroppen och lära mig tyda dess signaler så har jag dyrt och heligt lovat att inte väga eller mäta mig mellan gångerna vi har utvärdering. Men nu är det så att jag är en så rackarns nyfiken person, och på månadsdagen av att jag startade min Vetenskapshälsoresa var det en liten demon som puffade upp mig på badrumsvågen. Men vad sjutton, minus 7,5 kilo på en endaste liten månad och en fantastisk känsla i kroppen kommer inte att skicka mig i fördärvet. Snarare är jag mer taggad än någonsin att snart få växla upp från grundträning till nästa steg.

Hälsningar från den olydiga Vetenskapshälsoresenären Marie